Hejsan!

I förskolan hade jag, som jag nämnde i förra inlägget, en bästa vän som jag då bodde granne med. Efter sommaren, innan vi började ettan, flyttade hon till ett annat ställe i kommunen. Jag minns det som igår, när hon en dag (innan sommarlovet, när vi lekte) sa till mig "Jag kanske kommer flytta i sommar". Vilket hon gjorde. Ibland undrar jag över hur mitt liv hade varit om hon inte hade behövt flytta ifrån mig, hade jag lärt mig prata tidigare eller hade ödet ändå varit detsamma som det har varit hittills?

När hon flyttade, blev jag helt ensam på skolan i tre och ett halvt år, från ettan till vårterminen i fyran. Knappt att ens lärarna ville prata med mig. Trots detta, blev ändå alltid bjuden när det var gruppkalas inom klassen. På grund av ensamheten har jag inte så många minnen från den tiden. Mina starkaste minnen börjar från vårtemrinen i fyran.

Några minnen:

Det första minnet är när jag sitter ensam i min lilla värld, någonstans på skolgården och nära ingången. En av tjejerna i min klass kommer fram till mig och frågar "Vill du hitta på något nån dag efter skolan?" och sedan dess har vi varit bästisar. Hennes gäng fick nys om detta och sa till henne i något stil med "Blir du vän med henne kan du glömma oss!"

Senare, under samma termin, kom det fram en tjej som gick i sexan till mig och "Jävla cp-unge!" till mig utan anledning. Jag blev ledsen och några av tjejerna i min klass såg det. De gick och hämtade tjejens lärare och hon fick en rejäl utskällning och blev tvingad att säga förlåt till mig. Jag tror att det är mycket tack vare det som några av tjejerna i min klass började prata mer med mig och verkligen såg att jag också fanns till. Sen dess har det bara gått framåt för mig i livet.

Det finns några minnen till, men de kanske jag nämner vid ett annat tillfälle.

I sexan kom några lärare från högstadiet och hälsade på och berättade om hur det var där. Jag fick då reda på att jag skulle gå i en specialklass med sjuor, åttor och nior som inte kunde hänga med i den takten som de flesta gör. Det var en klass som max var sammanlagt 10 stycken elever under min tid. De som gick samtidigt som mig var jag och tre stycken till. Det var en årskurs som det bara fanns en elev och den årskursen som det fanns mest av, under min tid, var det 5 stycken elever.

Nästa inlägg kommer inom kort och handlar om tiden i högstadiet.

Hej hej!

Jag var på fest i onsdags (3 juni) med klassen som jag gick med på folkhögskolan. Vi körde "Jag har aldrig" och frågan "Jag har aldrig haft sexfantasier om någon i det här rummet?", det hade jag haft och när någon ställde samma fråga fast med ett namn istället för någon så hade jag haft det men drack inte. Jag gjorde inte det för att personen i fråga satt jämte mig på soffan och det var ingen annan som drack. Om jag gjorde det skulle jag säkert ha rodnat ihjäl för resten av kvällen och vem vet, det kanske kunde leda till att personen i fråga tyckte att det var äckligt och ville inte ha något med mig att göra. Hade dessa tankar och bestämde mig för att inte dricka, personen i fråga hade tydligen också haft sexfantasier om någon i rummet och vi var inte särskilt många.

Hur skulle ni reagera om någon som ni är åtminstone lite intresserad av på något sätt, erkänner att han/hon har haft sexfantasier om just dig? Skulle ni ha gjort som jag, ljugit om det gällde en specifik person eller tagit modet till dig och vara ärlig?

Ska jag vara ärlig så vet jag inte hur jag hade reagerat...

Hejsan!

I det här inlägget kommer det handla om från när jag var 3 år till 6 år gammal.

Vid tre års ålder fick jag börja med tillväxthormoner, dessa svarade jag väldigt bra på. Innan jag fick börja med tillväxthormoner, sov jag sammanlagt 18 timmar/dygn och åt mat som kan jämföras med 15 riskorn (hade i stort sett ingen hungerkänsla). Efter att ha tagit tillväxthormonerna i ungefär ett år, hade jag vuxit ca 20 cm, åt mera och började prata lite.

Läkare vill gärna vänta med att ge ett barn tillväxthormoner tills barnet är fem år fyllda, men tack vare att jag fick gå med i ett projekt för Turnes syndrom, slapp jag vänta dessa två år. Hade jag fått vänta tills fem års ålder så kanske min utveckling inte hade gått så bra som den faktiskt har gjort. I och med tillväxthormonerna blev det mer besök till sjukhuset för kontroll för att se så att utvecklingen gick som den skulle. Det gjordes med hjälp av undersökningar som hur mycket jag hade vuxit, hur mycket jag vägde, vanligt blodprov och glykosbehandling. Glykosbehandlingen tog lång tid och innan den fick jag inte äta på minst 12 timmar innan det var dags. Med glykosbehandling kollade de så att sockret i blodet var stabillt och det kunde ta så lång tid att jag hann kolla på en disneyfilm och börja på en andra.

Än så länge var allt frid och fröjd med dagis och kompisar att umgås med. Men så slutade vi sexan och min dåvarande granne flyttade. Från ettan till sexan var nog de svåraste åren i mitt liv, men mer om det kommer i nästa inlägg.

Tack och hej från mig :)

När jag sitter och skriver detta är jag lite mer än 22 och ett halvt år, men jag ska börja och berätta lite kort om mina tre första levnadsår.

I slutet av 1992 kommer jag till världen. Jag föds med en ovanlig sjukdom som heter Turnes syndrom (friskförklarad), den kan leda till att en människa blir cirka 30 cm kortare än beräknat, det är bara flickor/kvinnor som kan få den här sjukdomen och den kan leda till att en kvinna inte kan föda barn. Med andra ord: det fattas antingen hela eller delar av den ena x-kromosonen. Vill du veta mer, rekommenderar jag att söka på www.1177.se.

Min barnläkare upptäckte symptomer till Turnes syndrom på mig innan jag ens var ett år fyllda. På många upptäcks det inte förrän så sent som vid 12-13 års ålder, då mensen är utebliven.  Läkarna började göra många olika tester, på en del visades de positiva och på en del andra negativa, men jag fick sjukdomen nedskrivet på papper och det har hjälpt mig enormt mycket.

Vid tre års ålder var jag 80 cm lång och vägde 10 kg, jag brukar säga att jag var som en ettåring i både kroppens och hjärnans utveckling, det medförde att jag vid tre års ålder inte kunde säga "Mamma".

Det året som jag skulle fylla tre år, gjordes ett projekt angående Turnes syndrom. Exakt vad projektet handlade om vet jag inte, men tack vare det fick jag börja med tillväxthormoner i sprutform. Vanligtvis vill läkarna vänta tills barnen är fem år, men det slapp jag tack vare projektet.

Det som jag nu har skrivit är bara början och ett smakprov på mitt bloggande.

Hoppas att du fann läsningen intressant, kramar...